Boktid. Det är svårt att sätta ord på det som händer i en människa när hon åldras. Vad som händer med alla de olika åldrar som finns inne i oss. Skådespelaren och dramatikern Anders Larsson lyckas i novellsamlingen Hjärtat är en indian beskriva de skiftningar vi genomgår när vi blir äldre.
Det är beskrivande för Larssons lite absurt färgade livshållning att det inte finns några fasta skiljelinjer mellan olika persona. Som när han i intervjun beskriver en Alzheimer-sjuk moster som tar honom för sin bror eller sin 93-åriga mamma som ibland tror, eller vill tro, att han är hennes man. Då är han det för en stund, ”för man behöver ju inte vara så formell hela tiden”.
Nej, mycket mera handlar det om empati och förståelse för sig själv och andra, om att likt en indian kunna smyga tyst och lyssnande i känslornas terräng, kunna väja för de mörka bråddjupen och klättra upp till de soliga gläntorna när möjligheten bjuds, trots den molande höjdskräcken. Ni märker, jag blir själv som läsare påverkad av de finurliga formuleringarna…
Anders Larsson tar sats i självbiografiska detaljer i sitt skrivande för att kunna beskriva situationer där var och en kan känna igen sig. Han gör det med dramatikerns känsla för rytm och dynamik, beskriver både unga och gamla, stora och små som ställs inför stora eller små val i livet.
text: Anna Dönsberg
Läs Marit Lindqvists recension av Anders Larssons bok.