I Danmark har man i vår diskuterat nakenhet på tv med utgångspunkt i programmet "Blachman" som sänds på den danska public service-kanalen DR2.
I talkshowen studerar jazzmusikern och X-Factordomaren Thomas Blachman och en inbjuden gäst den nakna kvinnokroppen med uttalad avsikt "att repositivera kvinnans syn på mannens syn på kvinnan".
Tv-programmet har väckt debatt, hemma i Danmark givetvis, men framför allt i Sverige där man senast för några veckor sedan debatterade programmet på svensk tv i programmet "Debatt". I debatten deltog också programmets ansvariga redaktör, Sofia Fromberg, som klargjorde att Thomas Blachmans syfte med programmet är att undersöka vårt förhållande till kvinnokroppen i dagens moderna samhälle:
Men visst är det en märklig och bisarr utgångspunkt för en talkshow att två påklädda män sitter på en bänk, tittar på och pratar om en naken kvinna som agerar ett slags levande staty/ nakenmodell.
Kvinnorna är beordrade till tystnad – utan att själva få yttra ett knyst får de finna sig i att stå och höra männens kommentarer om deras fina svank, deras fylliga bröst, snygga rumpa och vackra ben. De nakna kvinnorna får bara le, posera i olika ställningar eller gå fram och tillbaka på beställning.
Många kvinnor, men också många män, har anklagat programmakarna för att göra kvinnorna till passiva sexobjekt som tvingas underkasta sig mannens undersökande blick. Kritikerna har talat om ”manschauvinism”, ”kvinnoförnedring” och "objektifiering” – och detta inte utan fog.
Porrindustrin har lagt beslag på kvinnokroppen
Enligt Thomas Blachman är den nakna kvinnokroppen tabubelagd idag, och om man får tro Blachman har porrindustrin lagt beslag på kvinnokroppen, och den industrin styr också vårt (dvs. mannens) sätt att se och tala om kvinnokroppen.
I inledningen av programmet säger Thomas Blachman att kvinnokroppen törstar efter ord, en mans ord - och att han strävar efter att hitta poesin i kvinnans kropp.
Enligt Blachman måste mannen sätta ord på kvinnans kropp, eftersom kvinnan inte kan beskriva sin kropp på samma sätt som mannen. Hur kan männen bestiga kvinnans kropp med ord, frågar han sig.
Och det är kanske just detta uttalande som irriterar mig allra mest - att mannen vill ta sig rätten att definiera kvinnokroppen. Det är inte kvinnan själv som törstar efter att mannen ska se och betygsätta/sätta ord på hennes kropp, det är mannen som vill ha tolkningsföreträde till kvinnans kropp. Vad är detta annat än ett arv från feodalismens tidevarv och manlig hybris i ett nötskal?
Den danska tv-kanalen DR2 är en samhällsinriktad kanal, och enligt ansvariga redaktören Sofia Fromberg är det därmed kanalens, och också de enskilda porgrammens, uppdrag att väcka debatt om angelägna ämnen, som kvinnokroppen – men också mansrollen, vilket Thomas Blachman de facto också gör i programmet.
I programmet kallar talkshowvärden Thomas Blachman det danska samhället för ett visionslöst och "pittlöst" samhälle där militanta feminister är på väg att göra männen överflödiga och impotenta, och Blachmans mission är att återupprätta mannen, och hans förhoppning är att kvinnan (och kärleken) ska återge den passiverade mannen skaparkraften och dådkraften från fornstora dagar.
Det känns som om programledaren Blachman har en egen agenda som han ständigt återkommer till: den utsatta och utkastade mannen vill ha upprättelse, och genom att förse kvinnan med munkavel har mannen ordet i sin hand - kvinnan är ordlös, och maktlös. Hon kan inte försvara sig, eller gå i dialog med männen, om hon så önskade.
Blachman signalerar tydligt att han törstar efter en kvinna som dyrkar honom, och som är villig att uppoffra sig för honom. Kvinnan ska med andra ord blåsa liv i mannens sinande livsande, stötta honom och återge honom makten och härligheten.
Ryckiga och genera(n)de diskussioner
I de sammanlagt sex programmen gästas Blachman av en modeskapare (Erik Brandt), en designer (Henrik Vibskov), en komiker och radiopratare (Simon Jul), en författare (Jan Sonnergaard), en sexolog (Sten Hegeler) och en musiker (Shaka Loveless) - och de tysta och anonyma kvinnokropparna som avlöser varandra framför dem ska utgöra en utgångspunkt och språngbräda för ett samtal mellan Blachman och den inbjudna gästen.
Nakenheten påverkar de påklädda männen på olika plan: en av de medverkande tyckte att diskussionen höll sig på en högre nivå just för att det stod en naken kvinna i rummet och iakttog dem, och att han - den påklädde - kände sig naken och utsatt.
Diskussionerna i programmen vindlar hit och dit, samtidigt som männen smått generat och blygt flackar med blicken, de stammar och tvekar, fnittrar och fnissar - en del av gästerna känner sig uppenbart obekväma och skruvar generat på sig.
Det är svårt att få grepp om vad diskussionerna egentligen är avsedda att handla om: i ena stunden kan männen kommentera kvinnans bröst eller rumpa, och i den andra stunden diskuterar man om sportens kroppsideal kan ha ödelagt vår syn på den nakna kroppen.
Det verkar inte finnas något egentligt tema för de olika programmen, utan männen låter sig inspireras av den stumma och nakna kvinnokroppen. Samtalen handlar om att hitta rätt ord för det kvinnliga könsorganet, man talar om begär i förhållande till inspiration och skapande verksamhet, och funderar på om begär ser till ålder eller fysionomi, vilken kroppsdel hos kvinnan som väcker begär och lust, hur det är att älska med en tatuerad kvinna, om kärlek = sex, om kvinnor saknar humor, orgasmens innersta kärna, dåligt sex osv osv.
Den unga kurviga kvinnokroppen väcker alldeles tydligt någon form av lust/begär hos männen på bänken, och de väjer ofta undan med blicken. Det verkar som om den unga kvinnan utgör ett hot mot mannen och sätter honom ur balans, medan den gamla rynkiga kroppen däremot gör dem trygga i sin manlighet – det är som om deras egen mormor stod där och log mot dem.
En tanke bakom showen har varit att komma bort från de stereotypa bilderna av den nakna kvinnokroppen som vi kan ta del av i t.ex. reklambilder, i reality-tv-shower och i porrindustrin, och, visst, i programmet möter vi kvinnor av olika ålder och kroppar av olika slag (dock inte överviktiga kroppar eller kroppar av olika nationalitet eller kroppar som är deformerade på något sätt) - men den diskussion som männen för om och utgående från kvinnokroppen är faktiskt rätt patetisk och självömkande, och programmet gör mig de facto mer beklämd än arg.
Och jag kanske blir anklagad för hyckleri nu, men jag tror att männen skulle ha kunnat föra lika bra (och kanske också rentav intressantare) diskussioner om bilden av kvinnan idag utgående från konstverk som t.ex. Sandro Botticellis ”Venus födelse”, Fernando Boteros målningar av mulliga damer eller Henrys Moores kvinnoskulpturer.
Att plocka in passiverade, stumma och nakna kvinnokroppar i tv-studion känns mer som effektsökeri och reklam för en produkt som inte håller måttet.
Programmen kan man se på DR2:s webbplats.
Den svenska tv-journalisten Jenny Strömstedt ”gjorde en Blachman” på svenska TV4 när hon och sångerskan Maja Ivarsson tillsammans betraktade och granskade en naken man på tv.