I Brev från Tove Jansson får vi följa Tove under 55 år – från början av 1930-talet när den unga Tove studerar konst utomlands till slutet av 1980-talet när Muminfigurerna fått ge vika för böcker skrivna för vuxna.
Tove Jansson var en brevskirvare av stora mått, och i hennes litterära produktion återkommer brev och brevskrivandet också i olika former, allt från flaskpost till meddelanden och brevnoveller.
I utgåvan Brev från Tove Jansson har Tove Janssonforskaren Boel Westin tillsammans med tidigare förlagsredaktören vid Schildts förlag, Helen Svensson, samlat ett urval på 160 brev som Tove Jansson skrev till människor som stod henne nära.
- Vi hade ungefär 400 brev att välja mellan, men vi bestämde oss tidigt för att koncentrera oss på några få mottagare som Tove hade en nära och lång relation till, säger Helen Svensson.
Tidsmässigt omspänner breven en tidsperiod på drygt 55 år - från början av 1930-talet till slutet av 1980-talet. I breven lär vi känna Tove i olika roller: som dotter, som konstnär, som vän, som älskande.
- Den bild man får av Tove i breven är mångskiftande både som person och som konstnär. Vi får mer eller mindre ta del av en människas hela liv, säger Helen Svensson, som noterar hur Tove förändras under årtiondenas lopp. Förändring är nästan ett nyckelord i sammanhanget, och man kan se hur Tove ständigt vill utvecklas och förändras som konstnär och som människa. Hon vill gå över gränser, och ta lärdom av sina motgångar och de svårigheter hon går igenom.
Bland brevmottagarna finns den goda och förtrogna vännen Eva Konikoff som emigrerade till USA år 1941. Breven till Eva får drag av dagboksanteckningar och i synnerhet under 1940-talet skriver Tove förvånansvärt öppet och oförblommerat om sitt liv och sina känslor.
Turbulenta krigsår
I breven får man en livfull och intressant inblick i hur krigsåren påverkade Tove och familjens liv.
Politiskt stod Tove och hennes far, Viktor ”Faffan” Jansson, på diametralt olika sida – Tove umgicks i vänsterkretsar och många av hennes vänner var judar. Faffan var protysk, antikommunist och antijudisk.
I ett brev från början av fortsättningskriget skriver Tove till Eva Konikoff: ”Ledsamt – men jag måste numera dölja allt för honom (dvs. Faffan red.anm.) som har med mitt privatliv och mina vänner att göra. Vi har ingenting att säga varandra.”
För Helen Svensson var det hjärtskärande att läsa breven från denna tid:
- Före kriget hälsade Faffan på Tove när hon studerade i Paris och tillsammans festade far och dotter loss. I breven hem till mamma Ham kan man läsa hur Tove njuter av Faffans sällskap – men krigsåren slår sönder förtroendet mellan dem.
Enligt Helen Svensson handlade konflikten mellan far och dotter dels om politiska meningsskiljaktigheter, dels om att Faffan förändrades som person under krigsåren:
- Han led synbarligen av kriget så pass mycket att hans personlighetsdrag utvecklades i en negativ riktning och han blev kritiskt inställd i många frågor, säger Helen Svensson. För Tove blev det till slut ohållbart att bo hemma och år 1942 flyttade hon till en egen lägenhet.
I brev från början av 1950-talet kan man läsa sig till att förhållandet mellan far och dotter normaliserats, och att de hittat tillbaka till en ny ömhet och förståelse för varandra.
Relationen till modern, Signe ”Ham” Hammarsten Jansson, var stark och breven i samlingsutgåvan belyser – på gott och ont – dotterns bundenhet till sin mor.
Frihet att skapa och leva
Ett centralt tema i breven är viljan till frihet – frihet att vara en fri konstnär, och en strävan till att vara en fri och oberoende kvinna.
År 1943 lärde Tove känna tidningsmannen, politikern och filosofen Atos Wirtanen som kom att finnas vid Toves sida under många år framöver.
I ett skede föreställde Tove sig att hon och Atos skulle ingå äktenskap, samtidigt som hon insåg att ett äktenskap inte skulle gå att förena med ett liv som konstnär: ”Antingen (blir jag) en dålig målare eller en dålig hustru”, skriver Tove i ett brev till väninnan Eva Konikoff.
- För Tove kom konsten alltid i första hand, konstaterar Helen Svensson, även om hon inte ville utesluta ett samliv med en partner. För Tove var det viktigt med arbetsro, även om hon hade en social sida också, och en önskan om kärlek och gemenskap.
I december 1946 träffar Tove Vivica Bandler på en fest och i tre veckor hade de ett passionerat förhållande.
I breven både till Vivica och till Eva Konikoff kan man följa hur Tove brottas med sina förbryllade och motstridiga känslor inför denna människa som rubbat hela hennes existens. Helen Svensson konstaterar att Tove Jansson beskriver en stark förälskelse i en människa snarare än i en kvinna:
- I det här skedet anser Tove sig inte vara lesbisk utan hon skriver att det aldrig kommer att bli någon annan kvinna än just Vivica. Det är först senare som hon blir osäker på sin sexuella identitet och slutligen tar steget över till det som hon kallar för ”spöksidan”.
Förhållandet mellan Vivica Bandler och Tove Jansson utvecklades så småningom till en stark och viktig vänskapsrelation, och under många år samarbetade de kring olika teaterprojekt.
Strävan att bli lycklig, inte erkänd
”Före kriget trodde jag man levde för att göra så rätt som möjligt, efter det trodde jag det var för att bli så lycklig som möjligt. Kanske är det bara meningen att arbeta och försöka leva så värdigt man kan. Om det nu går.” skriver Tove Jansson i ett brev till Eva Konikoff daterat midsommarafton 1946.
I ett flertal brev från 1940-talet återkommer Tove till att hennes strävan är att bli lycklig, inte erkänd.
Enligt Helen Svensson hängde arbete och lycka tätt ihop för Tove Jansson.
- Frågan om plikt och lust är också ett centralt tema i breven, säger Helen Svensson. Tove ville arbeta av lust, men ofta smög det sig in så mycket plikt som förtog lusten till det konstnärliga arbetet.
För Helen Svensson var det intressant att se hur ambitionen och ärelystnaden tidigt kom in i bilden:
- Redan tidigt finns det förväntningar på henne i familjen som handlar om att hon ska bli konstnär, och som ung konstnär skall hon visa vad hon går för, bilda sig på studieresor, delta i utställningar och hålla separatutställningar. Det fanns ett ständigt krav på att lyckas och att ha framgång – hos familjen, men också hos henne själv. Hon hade en stark ambition att bli erkänd och att få erkänsla, det är först senare, efter kriget som den här insikten infinner sig om att det egentligen inte är det viktigaste att bli erkänd, utan att det handlar om att hitta ett lugn och att komma vidare.
Att arbetet med Mumin så småningom förvandlades från lust till plikt är ett väldokumenterat faktum, och lättnaden är stor när den sista boken om Mumin är skriven och när den sista Muminserien är tecknad.
Beundrarpost i mängder
Från år 1954, när Tove Jansson slog igenom internationellt med sina första Muminserier, till år 2001 när hon dog, mottog Tove Jansson ca 92 000 brev – och hon hade som ambition att besvara alla brev hon fick, för hand.
- De brev vi valt ut i samlingen är brev som Tove skrev av lust och behov, noterar Helen Svensson. Alla de brev som hon var tvungen att skriva till människor ”som hon inte kände och inte brydde sig om” förtog givetvis också så småningom lusten att skriva brev överhuvudtaget.
Helen Svensson lärde känna Tove Jansson i början av 1980-talet när hon började jobba på Schildts förlag. Då var Tove redan i 70-årsåldern och för Helen har det varit intressant att få en insikt i hur den unga Tove levde:
- Det är ens å stark närvaro i breven, och breven kompletterar på ett bra sätt det man kan läsa sig till i biografier om henne.
I ”Tove Janssons brev” finns förutom brev till familjen, mamma Ham, Eva Konikoff och Vivica Bandler brev till Atos Wirtanen, ungdomsvännen Elisabeth Wolff, Maya Vanni (som under en tid var gift med Toves ungdomskärlek, målaren Sam Vanni), konstnären Tuulikki Pietilä, som Tove Jansson träffade i mitten av 1950-talet och som Tove levde tillsammans med i över 40 år.
Brevutgåvan avslutas med brev till förläggaren Åke Runnquist som blev en viktig samtalspartner för Tove från och med utgivningen av novellsamlingen Lyssnerskan på Bonniers förlag, som sedan blev hennes vuxenförlag i Sverige.
I Yles Levande arkiv finns ett flertal inspelningar där Tove Jansson läser sina egna texter, bland dem novellen ”Brev till en idol” ur novellsamlingen Lyssnerskan.