Jamal Aziz skulle egentligen inte bli bagare av samosa. Det var inte det han drömde om som liten pojke i Mogadishu. Å andra sidan skulle han inte bli flykting heller. Men det är inget man väljer.
Jamal var en liten bortskämd pojke, säger han. Son till en affärsman som hade flera butiker som sålde konstföremål. I Jamals liv fanns inga sorger och bekymmer, magen var full och lekarna tog aldrig slut.
Så kom kriget till Somalia och allt förändrades.
När Jamals pappa dödades inför familjens ögon, tog mamma barnen med sig och flydde över gränsen till Kenya. Pappas affärer, deras fina hem, maten och alla fina leksaker blev kvar. Det är 23 år sedan, Jamals möjligheter att välja själv i livet tog slut.
- Jag hatar otryggheten. Försörjningen går att fixa på något sätt, det gör det alltid. Men otryggheten och rädslan, den rår man inte på.
Flyktingarna flyr lägren
Den traditionella bilden av flyktingskapet: oändliga tältrader i en öken någonstans i Afrika är inte längre hela sanningen om världens flyktingar i dag.
Flyktingskapet urbaniseras, precis som vi andra flyttar också flyktingarna till städerna för att få ett bättre jobb och en bättre utbildning för barnen. Helt enkelt ett normalt liv.
Flyktinglägrens utsiktslöshet driver flyktingarna bort därifrån. Ändå är det bara på flyktinglägren de får konkret hjälp av FN:s flyktingorganisation. I städerna är de tvungna att klara sig själva.
De är så Jamal Aziz blev samosabagare. Han flydde från flyktinglägret Dadaab i nordvästra Kenya som 14-åring.
Klanmotsättningarna och våldet ökade efterhand som lägret fylldes med fler och fler flyende från vansinnets Somalia i mitten av 1990-talet. Jamal stack och hamnade i Kenyas huvudstad Nairobi. Där blev han ännu en osynlig bland tusentals osynliga flyktingar i staden.
- Jag var en ung man när jag kom till Nairobi. Jag började med att gå runt i staden och sälja glass. Sedan började jag göra samosas, piroger. Det har jag jobbat med i tio år och ändå äger jag ingenting.
Stadsflyktingar ett växande fenomen
I dag bor över hälften av världens flyktingar i städer. Enligt FN:s flyktingorganisation UNHCR är de minst 7 miljoner, men siffran kan vara mycket större. Ingen vet med säkerhet, många människor som är flyktingar blir aldrig registrerade av FN.
- De kommer till städerna fulla av hopp, men snart hittar de sig i fattigdom och förtryck. I städerna är flyktingarna sårbarare än på lägren, säger Catherine Hamon Sharpe, på UNHCR i Nairobi.
I städerna letar de efter gemenskap, trygghet och ekonomisk självständighet. I verkligheten möter de trakasserier, våld och fattigdom.
Skadad av kriget
Varje dag i krigets Somalia var en pina för Zahra Yusuf. När familjen flydde kom hon ifrån dem och hittade dem först senare på flyktinglägret i Kenya.
- Hela min barndom var det ett evigt skjutande överallt. Jag hatar det ljudet. När kulorna ven kring mig brukade jag svimma. Jag fick huvudvärk varje dag. Nu värker det hela tiden, här på vänstra sidan bakom ögat och örat.
På flyktinglägret i norra Kenya gassar solen obarmhärtigt över öknen. Hettan är skarp och torr och det finns inga skuggor. Zahra Yusuf kunde inte leva där, hennes kroniska huvudvärk blev bara värre. Till sist tog Zahras mamma henne till Nairobi.
De bor i ett litet rum i en gränd i stadsdelen som kallas Lilla Mogadishu, för här bor de flesta av stadens somaliska flyktingar. Mamma jobbar som städare medan Zahra försöker stå ut med smärtan från en dag till en annan.
- Läkarna säger att jag har en växt i hjärnan. De säger att den inte går att operera här i Kenya, att jag borde få vård utomlands. Men hur ska det gå till?
Vidarebosättning
Flyktinglägren är ingen hållbar lösning på världens flyktingproblem. Ändå har flyktinglägren blivit permanenta bostäder för miljoner människor helt enkelt för att konflikterna de flytt ifrån aldrig verkar ta slut.
På världens största flyktingläger Dadaab i norra Kenya, med 350 000 invånare växer redan en tredje generation flyktingar upp.
Det är bara en liten bråkdel av världens flyktingar som får ett permanent nytt hem i ett tredje land via FN:s vidarebosättningsprogram. Majoriteten får fortsätta som flyktingar livet ut och även se sina barn växa upp som flyktingar.
En flykt från flyktinglägren är deras enda chans till ett normalare liv.
Tyvärr erbjuder en flytt till städerna inte heller någon lösning för flyktingarna. I städerna fortsätter deras otrygga liv.
Jamal Aziz har fyra barn och försörjer dem med att tillverka och sälja samosas. Dag ut och dag in, år ut och år in, från hand till mun går hans livsrytm. Hans hopp är att barnen kan få ett annat slags liv. Men det är mycket osäkert om det lyckas.
