I vår satsning "Fatta finskan" kartlägger vi folks åsikter om finskundervisningen. Då vi ber några unga vuxna kommentera skolfinskan är svaren rätt så samstämmiga.
Jeanette Granberg från Korsholm säger att skolfinskan var motig. Språket var logiskt, men ändå inte. Grammatiken var en stötesten.
I åttan, nian och gymnasiet började det gå bättre. Då kom motivationen och hon säger att hon fick en bra lärare.
Var hittade du motivationen?
- När jag var i Vasa och nån person inte kunde svenska. Jag tänkte "jag kan inte prata engelska med den här personen, det är för löjligt!"
Roope Vahalahti från Pargas är uppvuxen i ett tvåspråkigt hem. Därmed kunde han finska redan innan han började läsa det i skolan. Men grammatiken och "metaspråket" var - och är - något som han inte förstår sig på.
- Det är ju det man ska kunna (i skolan) men själv anser jag att jag kan rätt så bra finska då jag har talat det hela mitt liv.
Roope studerar till klasslärare och därmed ska han i framtiden undervisa i bland annat finska. Hur ska han motivera sina elever?
- Det är mycket fast i lärarens attityd. Verkar du själv engagerad och har bra attityd så fastnar det i eleverna också, säger han.
Började prata
Anna Widlund från Lovisa säger att finskan alltid har varit hennes svagaste ämne i skolan. Hon kommer från en helt svenskspråkig familj och finskundervisningen upplevde hon som svår.
- Det blev lättare i högstadiet och gymnasiet, för då började jag arbeta på ett café och prata mera finska.
Anna tycker att det är viktigast att man kan prata finska. Att få allt grammatikaliskt rätt är inte så viktigt i vardagen, säger hon.
Tommy från Närpes säger att finskundervisningen var grammatik "dag ut och dag in". Han kom igenom kurserna, men lärde sig ingenting. Sina kunskaper i finska har han fått annanstans: i butiker, i barer och så vidare.
- Man borde öka på de muntliga övningarna och minska på grammatiken, säger Tommy om finskundervisningen.
Formuläret för att delta har stängt.