I romanen Förlorade själar skriver Helsinki Lit-aktuella Nadifa Mohamed om ett Somalia på gränsen till inbördeskrig i slutet av 1980-talet. I centrum för handlingarna står tre kvinnor från olika generationer och med olika samhällsbakgrund.
Nadifa Mohameds historia börjar den 21 oktober 1987, på årsdagen för militärjuntans maktövertagande i Somalia. I staden Hargeisa har man ställt till med stora festligheter på stadion med bl.a. sång, musik, marschparader och dansuppvisning för att hylla landets president, diktatorn Oodweyne.
På scenen står 9-åriga Deqo tillsammans med andra barn från flyktinglägret Saba’ad. De ska framföra traditionella danser för såväl inbjudna dignitärer som stadens invånare.
I publiken fångar vi in Kawsar som mer av plikt och tvång än glädje och entusiasm kommit för att ta del av festligheterna tillsammans med sina väninnor.
Och utanför stadion patrullerar korpral Filsan för att tillsammans med sina kolleger och de lokala guddi-aktivisterna övervaka och hålla styr på festfolket.
Ett land på gränsen till sammanbrott
I slutet av 1980-talet stod Somalia på gränsen till ett inbördeskrig som pågår än idag, och som drivit hundratusentals somalier på flykt.
Den 21 oktober 1969 genomförde general Mohammad Siyad Barre en militärkupp sedan landets dåvarande president Abdisar Sharmarke dödats av sina egna livvakter en knapp vecka innan.
Det som sedan följde i den unga republiken Somalia var ett styre som baserade sig på en kombination av islam och socialism med Kina som förebild.
Landets nya härskare införde det somaliska alfabetet och gick bl.a. in för att systematiskt utbilda landets befolkning och skickade läs- och skrivkunniga studenter ut runtom i landet för att undervisa folket under devisen: ”Om du kan det, lär ut det. Om du inte kan det, lär dig det.”
Det var en drömtid – de var fulla av kärlek till landet och varandra. Nu verkade det bara finnas rebeller och tjuvar och soldater som slogs med varandra. Det kändes som om hon var den enda som fortfarande trodde på det gamla Somalia, det land som hon växte upp i.
Som ett led i att förena folket under en och samma flagga gick ”Kamrat Siyad” och militärjuntan in för att avskaffa klansystemet i landet och man förbjöd också alla politiska partier.
Till sitt förfogande hade Mohammad Siyad Barre en elittrupp (Duub Cas, de röda baretterna) och en paramilitär grupp (Victory Pioneers) som spred skräck runtom i Somalia.
Med våld och förtryck försökte den diktatoriska presidenten kväsa sitt folk till lydnad, men under ytan pyrde missnöjet som gödde ett allt starkare motstånd.
På olika håll i landet samlades män och kvinnor för att organisera sig i underjordiska motståndsrörelser, och de allra flesta leddes av olika klanhövdingar som förlorat sin politiska makt under Barres styre.
Trots ett allt starkare missnöje hade Barre kontroll över landet fram till år 1988, men hans motståndare lyckades gå samman för att störta regimen år 1991. Efter Siyad Barres fall misslyckades hans motståndare med att behålla sin enighet och ett inbördeskrig bröt ut. Ett krig som alltså fortfarande pågår.
Tre livsöden i skuggan av den annalkande katastrofen
I Nadifa Mohameds historia är porträttet av diktatorn Oodweyne kalkerat på landets självutnämnde envåldshärskare under åren 1969-1991. Och Mohameds historia utspelar sig i Hargeisa, en stad i det torra och bergiga Ogo-höglandet i nordvästra Somalia nära gränsen till Etiopien.
Under 1980-talet gjorde befolkningen i området uppror för att frigöra sig från Somalia, vilket ledde till att Barres militära styrkor ryckte in i Hargeisa under år 1988 och staden blev nästan helt förstörd under kraftiga sammandrabbningar mellan rebeller och regimtrogna styrkor.
I centrum för Nadifa Mohameds berättelse står tre kvinnor från tre generationer med olika samhällsbakgrund och olika livserfarenheter i bagaget. De tre kvinnorna träffas av en slump och deras öden knyts samman i skuggan av militärregimens skoningslösa förakt för det egna folket.
Starka men ensamma kvinnor
Den föräldralösa Deqo beslutar sig för att lämna flyktinglägret, hon försörjer sig genom att plocka (eller stjäla) fallfrukt från olika trädgårdar och sälja frukten på torget, hon övernattar i en tunna i ett dike tills hon får en tillfällig fristad hos ett gäng prostituerade kvinnor som kallar sig för Karl Marx, Stalin och China:
”Varför kallas du Karl Marx?” frågar hon (dvs. Deqo, red. anm.)
”Eftersom jag har delat med mig och delat med mig och delat med mig, ända tills det inte fanns något kvar att ge bort.” Hon håller en hand för bröstet och suckar.
”Stalin och China då?”
”Stalin har fått sitt namn efter ryssarnas jaalle Stalin eftersom hon är så brutal, och China är kuliernas favorit. (---)”
Kawsar är en knappt 60 år gammal änka vars dotter tagit livet av sig efter traumatiserande övergrepp som hon blivit utsatt för i samband med förhör på den lokala polisstationen.
Under årshögtiden på Hargeisa stadion får Kawsar syn på Deqo som får skäll och smisk för att hon tappat bort sig i koreografin. Kawsar försöker rädda Deqo undan ytterligare straffåtgärder, men blir själv tillfångatagen och forslad till fängelset där hon blir utsatt för omotiverat våld och får höften krossad.
Våldsutövaren är Filsan, en 32-årig regimtrogen och idealistisk soldat från Mogadishu som frivilligt ansökt om att bli placerad i Hargeisa i hopp om att kunna visa att hon är mer hängiven revolutionen än någon av sina manliga likar, trots att hon är kvinna.
Men livet i Hargeisa blir inte den språngbräda till maktens toppskikt som Filsan spetsat sig på – i synnerhet som hon inte är villig att sära på benen för att nå sitt mål.
Så småningom börjar Filsan också tvivla på landets ledning - drömmen om jämlikhet och broderskap har förbytts i desillusion:
”Det var en drömtid – de var fulla av kärlek till landet och varandra. Nu verkade det bara finnas rebeller och tjuvar och soldater som slogs med varandra. Det kändes som om hon var den enda som fortfarande trodde på det gamla Somalia, det land som hon växte upp i.”
Filnsa vantrivs allt mer i den flacka staden Hargeisa liksom med sitt liv som ter sig som en enda lång flykt bort från en maktfullkomlig far (fd soldat och tjänsteman vid Försvarsministeriet) vars uppskattning och godkännande hon väntar på förgäves, samt en mor som förlupit hemmet och lämnat henne ensam med en nyckfull och våldsam far.
Det som förenar dessa tre kvinnor är ensamhet, övergivenhet och rotlöshet samt en längtan efter kärlek, någon att krypa upp hos, någon att hålla i handen, någon att ha omsorg om.
Men männen i deras närhet visar sig vara a) våldsamma och våldtäktsbenägna kvinnoförnedrare, b) opålitliga och nyckfulla, c) redan avlidna eller potentiella offer för rebellernas kulor.
I slutändan har de bara varandra att ty sig till.
Den skövlade trädgården
Den engelska titeln på Nadifa Mohameds roman lyder The Orchard of Lost Souls. På svenska har man valt att döpa romanen till Förlorade själar minus fruktodlingen/fruktträdgården (the orchard) som spelar en central symbolisk roll i berättelsen.
Den prunkande fruktträdgården är Kawsars livsverk som hon anlagt i en torr och ofruktsam jord – symbolisk i dubbel bemärkelse såtillvida att Kawsar haft svårt att bli gravid och också fött fram ett antal döda foster som hon sedermera begravt i sin trädgård. Ur döden har frukten vuxit fram.
När Hargeisa invaderas av regimens styrkor år 1988 på jakt efter förbjudna regimkritiska rebellstyrkor skövlas staden utan pardon – också Kawsars färggranna och doftande landmärke till trädgård och den blå bungalowen som de tre kvinnornas tvingats överge för att söka skydd i ett flyktingläger på andra sidan gränsen i Etiopien.
Fruktträdgården blir också ett slags sinnebild för ett förlorat paradis, ett Somalia som gått under i inre stridigheter och olösliga konflikter.
Nadifa Mohamed uppträder på litteraturfestivalen Helsinki Lit lördagen den 23.5, och man kan se hennes framträdande på Yle Teema (live webbstream och tv) samt höra henne i Bokmagasinet på Radio Vega på söndag 24.5 kl. 16.20.