- Då Koverhar moderniserades trodde vi allmänt att fabriken är tryggad i minst 10 till 15 år. Men det gick inte så. I bakgrunden var finanskrisen och kanske annat också, säger stadsdirektör Jouko Mäkinen som går i pension.
Under sina drygt sex år som stadsdirektör i Hangö har Jouko Mäkinen hunnit se och uppleva flera betydande händelser i Hangös historia.
Den största krisen blev stålverket FN-steels konkurs i juni år 2012.
- Jag satt i en spårvagn i Helsingfors tillsammans med Raseborgs stadsdirektör Mårten Johansson på väg till ett möte om sjukvården då vi fick nyheten. Det räckte inte många dagar tills jag tillsammans med en delegation besökte arbetsminister Lauri Ihalainen (SDP) och funderade på hur ortens övriga näringsliv skulle få en möjlighet att gå vidare. Extra stöd.
Också personalens sits bekymrade staden.
Sedan dess har staden målmedvetet jobbat med att få nytt liv i Koverhar. Processen var lång, men området köptes för 10 miljoner euro och särskilt hamnen är något staden hoppas ska kunna vända skutan mot något positivt.
- Men också de övriga områdena måste planeras och målet är mera verksamhet. Det kräver marknadsföring. Planerna förverkligas i den takt det finns behov, säger Mäkinen.
Goda minnen från Hangö
Valet av Jouko Mäkinen till stadsdirektör i Hangö var inte enhälligt år 2009. Han valdes med rösterna 21-14.
Själv minns han inte längre omröstningen. Och samarbetet med politikerna i Hangö beskriver han som sakligt.
- Det har varit problemfritt. Det finns olika åsikter. Det hör till och så ska det vara. Det har inte på något sätt skadat arbetandet.
Självständigheten
Politikerna i Hangö har hittills sett det som viktigt att Hangö är en självständig stad.
Själv tar stadsdirektör Mäkinen en rätt neutral inställning till frågan.
- Hangös starka verksamhetsförutsättningar har inte försvunnit någonstans. Det handlar om hamnen och den utvidgade hamnen med Koverhar samt turismen som är en viktig näringsgren i framtiden.
Mäkinen lyfter också fram industrin i Hangö och nämner särskilt den kemiska industrin som har klarat sig bra.
Samtidigt medger han öppet att han inte vet vad som hade varit bäst för Hangö. Också grannkommunen Raseborg har haft det tufft ekonomiskt.
- Kanske det ekonomiska läget via en koncentration skulle se annorlunda ut, men vad det skulle ha betytt för Hangö är svårt att säga. Kanske Hangö hade varit den förlorande parten i koncentrationsutvecklingen.
Hangö har dessutom oberoende av sin självständighet förlorat service då statliga funktioner så som försvarsmakten, polisväsendet och postkontoret har lagt ner eller reducerat sin service i Hangö.
Hur det går med självständigheten i framtiden hänger tätt ihop med reformen av social- och hälsovårdsreformen.
- Det handlar också om hur omständigheterna i små samhällen överhuvudtaget förändras. Om koncentrationen till större orter i Finland fortsätter är det kanske sannolikt att mindre städer och kommuner kommer att se samarbetsformer och kommunstorlekar med andra ögon.
Byråkrat ger över till affärsman
Jouko Mäkinen har en lång och bred bakgrund inom den kommunala sektorn.
Han är politices magister från Åbo Akademi och socionom från Svenska social- och kommunalhögskolan.
Han jobbade bland annat år 1975 vid sidan av studierna vid Karis hälsovårdscentral som ekonomichef. Då fick han se hur primärvården eller folkhälsoarbetet byggdes upp tillsammans med Ingå och Pojo.
Han har också jobbat som kommundirektör i bland annat Västanfjärd.
Mäkinens efterträdare, Denis Strandell, har en annan bakgrund. Han är affärsman.
Näringslivets utmaningar och att jobba med den lokala livskraften är något som blir allt viktigare, konstaterar Mäkinen som ändå inte vill förringa betydelsen av kommunalt kunnande.
- Men Hangö har nyligen köpt Koverharområdet. Denis med sitt kunnande i näringslivet och det man antar att kommunerna i framtiden ska koncentrera sig på passar väldigt bra ihop.
Någon egentlig hälsning till sin efterträdare har Mäkinen inte.
- Jag vet att han kommer att jobba på allvar och har säkert också sinne för Hangö.
Tufft läge
Kommunernas uppgifter har utökats enormt och det märks också i ekonomin. Också personalstyrkan har ökat, säger Mäkinen med ett kommunalt perspektiv på flera decennier.
Han konstaterar att lågkonjunkturen har varit djupare och svårare än man trodde. Det betyder att förutsättningarna för att göra upp en kommunal budget har varit sämre och sämre för var år som har gått.
Som sin personliga styrka nämner Mäkinen att han har lyckats behålla sitt lugn.
- Man har försökt hålla huvudet kallt och anpassa stadens organisation till rådande trend.
Personalminskningar
Hangö har haft som stadigt mål att minska på antalet anställda och det har man jobbat med sedan år 2009. Nedskärningarna har skett utan uppsägningar och så att man inte ersätter pensioneringar med ny personal.
- Kanhända någon tycker att man borde ha sagt upp folk i god tid och på det sättet lösa en del problem. Men vi valde den här linjen och den har vi efterföljt.
Samtidigt blir det allt svårare då personalstyrkan blir allt mindre, säger Mäkinen.
- Men om de kommunala uppgifterna på ett eller annat sätt minskas underlättar det nog på något sätt strävan att anpassa stadens personal till den rådande situationen.
Fabriksudden
Jouko Mäkinen kom också in mitt i processen kring hotellplaner och byggprojekt på Fabriksudden och Drottningberg.
Planer gick i stöpet, men nu verkar projektet vara på rätt köl igen med de senaste aktörerna inom ramen för Regatta Resorts.
Själv har Mäkinen en rätt pragmatisk inställning till projekten.
- För mig har det varit ganska enkelt. Man visste att det var en projektidé som har varit på gång länge. När jag kom var stadsplanen för området inte särskilt gammal. Jag tog det för givet att man hade menat det man hade planerat. Och för det började vi jobba.
Det ekonomiska läget har gjort det svårt att förverkliga projektet och därför vill Mäkinen också understryka att det inte har varit någons fel att projektet drog ut på tiden.
- Avsikten var klar från början, men aktörernas möjligheter att ordna finansiering blev svårare än vad de bedömde.
Hangöbanan
Det är rätt märkligt att det i södra Finland finns en liten banstump som inte är elektrifierad, konstaterar Mäkinen och hänvisar till banavsnittet mellan Hangö och Hyvinge.
Att elektrifiera banavsnittet har legat högt på önskelistan i Västnyland redan i tiotals år. Det finns redan klara ritningar med utredningar. Det som fattas är pengar.
- Inga beslut är fattade, men det nämndes i ett trafikpolitiskt program för några år sedan att banan kan bli aktuell från 2016 framåt. Vi får se om det håller.
Han tror inte att regeringsbasen är det som avgör om banan får pengar eller inte. För tillfället har Västnyland ingen riksdagsledamot från ett regeringsparti.
- Projektet är såpas långt förberett att man nog hoppas att banan skulle förverkligas så som det har nämnts i statens handlingar.
Svenskan en rikedom
Ursprungligen kommer Jouko Mäkinen från Jyväskylätrakten. Där hade han så gott som ingen kontakt med svenskspråkiga även om han minns att det fanns en ledamot från SFP i fullmäktige i Jyväskylä i något skede.
- Det hängde väl ihop med universitet och att han var läkare vid centralsjukhuset.
Mäkinen kom till Hangö år 1972 för att studera vid evangeliska folkhögskolan. Han hade avslutat sin militärtjänstgöring och behövde komma igång med studierna.
Under sin tid i Hangö mötte han sin blivande hustru Helena som är svenskspråkig.
Genom livet med Helena kom Mäkinen i kontakt med Svenskfinland och eftersom hans hustru är lärare har livet fört paret till svenskspråkiga och tvåspråkiga orter.
Det är något som har kommit att vara en stor rikedom för Mäkinen.
- Jag har aldrig mött negativ inställning över att jag som finskspråkig med bristande språkkunskap trängde mig in i sådana här sammanhang. Mottagandet har alltid varit synnerligen positivt och sakligt.
Mäkinen hoppas att det är något alla borde komma ihåg oberoende av om man tillhör en majoritet eller en minoritet.
- Vad är det för vits att jaga de övriga som inte råkar ha samma modersmål som vi själva? Jag har funderat mycket över vad det är som gör det så viktigt bland annat i Finland att lyfta fram svenskan och säga att den har för stark ställning eller att det satsas för mycket på den. Jag förstår det inte.
Han säger att han ser svenskan som något mycket positivt som hjälper oss att hålla en levande kontakt med Norden.
- Det är inget dåligt sällskap att jobba och samarbeta med. Vi inom majoritetsfolket borde aktivt börja jobba för svenskan. Det finns en risk för att den blir en så liten minoritet att vi mister den.
Pensionärslivet
Formellt slutar Jouko Mäkinen vid årets slut strax efter att han fyller 64 år, men i praktiken var den sista september sista arbetsdagen.
Någon längtan tillbaka till det kommunala som till exempel politiker har han inte.
- Säkert följer jag med vad som händer, det hör till. Men det har varit en heldagssyssla och mycket annat har blivit ogjort. Det finns bland annat olästa böcker. Jag har också kunnat delta ganska lite i olika musikevenemang.
Uteliv är ändå det som kommer att dominera vardagen allra mest. Mäkinen och hans hustru har sommarstuga i Ekenäs skärgård på Danskog och där väntar mycket arbete.
Då Yle Västnyland intervjuade Jouko Mäkinen år 2009 när han skulle börja som stadsdirektör i Hangö hade han nyligen råkat ut för en olycka i samband med utelivet på Danskog. Han hade kvistat ett träd med motorsåg och ramlade ner ur trädet.
Men någon rädsla för att fortsätta jobba fysiskt har Mäkinen inte.
- Redan mina första jobb som barn och ung gällde skogsarbete med yrkeskunnigt folk. Man lärde sig vissa grundläggande saker av dem. En av mina bröder var också timmerman en tid. Då var jag hantlangare till honom. Vi byggde bland annat stockvillor helt från grunden där vi började med själva trädfällningen.
Mäkinen berättar att hans farfar som levde på 1800-talet var bygdens timmerman och byggde rior och ladugårdar av stockar.
- Några av dem finns fortfarande kvar. Det är något som finns kvar i släkten. Jag har också en annan bror som har jobbat hela sitt liv i universitetsvärlden, men han har varit ivrig byggare och har hjälpt oss att renovera i skärgården.
Jouko Mäkinen och hans fru kommer att fortsätta bo i Hangö också efter pensioneringen även om skärgårdslivet på Danskog lockar.
Nu kommer han också att ha tid att besöka sin släkt i Jyväskylätrakten och syssla med släktforskning.